Amazonas music broadens horizons and the sound is like nothing ever heard before.
An unexpected, freeing adventure in a landscape without limits.

ALL ABOUT JAZZ: Seasoned Swedish quartet Amazonas stood out as the real deal from the fusion acts which dominated the Showcase Stage: excelling at loose structure and good-natured interaction, above all between Biggi Vinkeloe on alto saxophone and flute and Thomas Gustafsson on soprano. Their set evolved seemingly organically from a loosely structured beginning, taking unexpected twists and turns along the way, so that it was satisfyingly hard to tell what if any portions were scripted.
Gustafsson invoked a folky lyricism in his slowly uncoiling soprano runs incorporating microtones and slurred notes, while Vinkeloe took her time to build momentum as she paused between phrases on alto, hitching slight blues infusions to her insistent figures, over a deliberate stalking tattoo from drummer Anders Kjellberg and electric bassist Annika Törnqvist. But it was the voluble interweaving of the two reeds, occasionally recalling Steve Lacy in their nagging reiterations, along with Törnqvist 's pulsating basslines which gave the band its distinctive flavor.
John Sharpe (writer, All About Jazz, from United Kingdom)
 

 I’ve known Swedish saxist Biggi Vinkeloe for many years, both live in New York (here at DMG a couple of times), as well as on more than a dozen discs with other Europeans (Peter Kowald & Barre Phillips), Downtowners (Steve Swell & Ken Filiano) and Bay Area’s best (Donald Robinson & Damon Smith). The other members of this Swedish quartet I know less well but have worked with some names I recognize: Mr. Gustafsson (with Bengt Berger), Mr. Kjellberg (Don Cherry & Louis Sclavis). Bassist Annika Tornqvist is the only name I don’t recognize.
The first time I listened to this disc a few weeks ago, I marveled at how strong it was/is. Starting off with Ms. Vinkeloe on flute, buzzing purposely at first with just the skeletal drums backing her. Slowly the bass and soprano sax enters, the spirit growing in levels of inventiveness and intensity. “The Snake” has a somewhat funky groove and sly sax from Ms. Vinkeloe, I like the way Biggi bends those notes inside-out, eventually the soprano comes in, both saxes weaving as the vibe calms down to a soft simmer. Both saxes work together, bending their notes around one another, playing long lines and finishing each others sentences. What makes this disc so good is the way everything unfolds, everyone listens and gets their chance to stretch out without stepping on one another. Sometimes the rhythm teams lays out so that the two reeds can play just by themselves as one. The quartet often sounds like they are having fun, spontaneously creating a web which connects all four members. One of the best improv dates I’ve heard recently!
- Bruce Lee Gallanter, DMG 

En jazzmusik som är lyrisk, bred, rytmiskt intensiv men utan taggar. En tät sammanhållning, där musikerna stöttar varandra, står nära. Annika Törnqvists bas är så närvarande, vänder och vrider sig. Hon skapar små förskjutningar, som liksom förklarar musiken. Om jag börjar lyssna underifrån, i basen, skjuter alla stämmorna fart härifrån. Påpiskade av Anders Kjellbergs ivriga trummor, som rör upp, rör runt. I botten finns alltså starka rörelser, som aldrig sviktar. Och så är det då blåsarna som är försångare. Jag hör två skilda blåsarkulturer lägga sig tätt intill varandra. Thomas Gustafssons mjuka, sugande, långlinjiga spel som rör sig rakt ut, liksom utan mål, det får ge sig så småningom, han litar på sina kamrater, som tar emot på slutet.
Jag söker ord för Biggi Vinkeloes lågmälda framtoning. Förr, jag minns hur hon envist, nästan pauslöst blåste, förtätade och sökte nyanser i ett läge i mellantempo. Hon böjde, vred. Och jag är säker hon sökte en inre bild. Här kommer hon med lika skulpturala insatser på flöjt och altsax. Hon vågar igen: jubla utan tanke på att vara originell, fylla ut med skönhet utan att tvivla.
Det finns passager där bas och trummor skapar rörelse, färg, rytm och Gustafsson liksom broderar vackra mönster. Det gnistrar. Men så lägger sig Vinkeloe över eller utanför de andra med korta och långa andetag – som om hon ville visa något annat, vad vet jag – molnen, himlen. Spel på tvärs, men de enas att inte vara överens. Lugnt underfundigt spänner blåsarna upp en skimrande väv av olika temperament. Som närapå brister utan bas och trummor. Alla låtarna bygger på sådana små skillnader. För detta är ingen de stora gesternas musik; mer då musik där allt prövats förut, men ändå spelas som om allt hade glömts. Det finns innerlighet i varje tecknad linje och skimmer i varje klang. Till ett vibrerande komp. Och blåsardrömmar.
-Thomas Millroth   Orkesterjournalen
 

Listen to Amphibia on You Tube

Order your CD HERE